Dagens Nyheter – 18 maj 1866, sida 1

såg att det var bäst att anfalla honom och sålunda, genom att söka skrämma honom ur vår väg, möjligen rädda Belladonna. När djuret kom tillräckligt nära, måttade jag åt detsamma en häftig spark. Jag kände min fot träffa något. Eu skrik ifrån Belladonna — ett hemskt tjut ifrån hunden — och jag störtade till marken. Inom ett ögonblick var jag åter på benen, men darrade i hvarenda lem af förskräckelse. Den likbleka Belladonna lutade sig mot muren. — Hunden! Ar du sårad, Belladonna?— Nej, nej! utbrast hon. Vi äro räddade. Härvid pekade hon på hunden, som i ursinnig fart rusade nedåt gatan. Du är visst sårad, fortfor hon. Visst ickel min fot är endast — vid dessa ord såg jag ned. Himmelens Gud! min stöfvell I stället för att, såsom jag förmodade, träffa hunden, hade min fot stött emot en stor sten, som höjde sig öfver den ojemnt stenlagda gatan, och min högra stöfvel var bokstafligen sliten i små stycken. Förut var den läck, men nu var den ett fullkomligt vrak. Ej ens den mest genialiske professor af det värda skomakareskrået skulle, under hvilka förhållanden som helst, hafva kunnat sammanflicka dessa delar till ens den ringaste tillstymmelse till stöfvel. — Had är nu att göra? sade jag med en mulen blick på förstörelsen. Jag kan ej mer gå på gatorna, och min boning är långt härifrån. Jag hade god lust att knäcka ena benet; så att någon barmhertig menniska måst på en bår föra mig hem till sig. Hvad skalljag nu göra, Belladonna?