Dagens Nyheter – 17 maj 1866, sida 2

SS gande hon ähörde mig, och hvilka tröstande ord hon talade! Hon slingrade sina armar omkring min hals, liksom om hon med sin rena kärlek velat skydda mig, hon, den veka qvinnan, sökte uppmuntra och styrka mig och erbjöd sig med mig dela hvarje jordisk olycka. Jag grät af glädje öfver hennes trofasta kärlek, men ville ej mottaga hennes anbud. Jag älskade allt för högt för att vilja draga nöd och elände öfver henne. Var det ej så, Belladonna? Under tiden blef jag blek och mager, ty jag var nära att dö. Min gamla tyska studentrock blef allt uslare, och mitt enda par stöllor voro alldeles utslitna. För en fattig herreman gifves ingenting värre än trasiga stöfior. En sliten hatt kan ursäktas på tusen sätt. Någon kan på operan hafva tagit er nya hatt och sålunda tvingat er att hålla tillgodo med en sämre; ni passerar i blåsväder öfver en bro — hatten blåser af er och dansar, gäckande er, på den skummande vågen utefter strömmen, eller blir den på någon fashionabel bal utaf misstag tagen, och den der besynnerliga hatten, som ni nu bär, lemnad i stället. Alla dessa teorier och argumenter försvara en dålig hatt; men trasiga stöflor kunna ej ursäktas. Stöflorna äro ej utsatte för alla de oräkneliga olyckor, som kunna träffa en hatt. Man kan ej antaga att någon af misstag tillegnar sig dem. De bruka aldrig blåsa i sjön, och om någon sätter sig på dem, så blifva de derföre ej sämre. Ett hål på ofvanlädret eller trasiga sulor äro oursäktliga bevis på fattigdom. Om ofvanlädret sluppit ifrån, kan hvarenda person, som möter er på gatan, se det. Det hjelper ej att