Dagens Nyheter – 17 maj 1866, sida 2

endast fruntimmersskodon, och jag tror ej att jag i en rock, som min, skulle kunna passera för en ung dam. — Jag kom aldrig att tänka derpå, svarade hon leende. Ack, om pappa gaf mig litet pengar. Men han tycks anse mig ej behöfva några, och jag skäms att bedja honom derom. — Tyst, barn! Tror du då att jag skulle kunna förmå mig att emottaga ponningar af dig, äfven om du hade sådana? Nej, nej! Noble Sydale har ej änuu kommit derhän. Penningeremissen, som jag väntar hvarje dag — Jag tvärstannade. Stackars Belladonna! I trots af all sin tillgifvenhet för mig, kunde hon ej afhålla sig ifrån attle, så ofta som jag talade om den der remissen, som hvarje dag skulle ankomma. — Ja, skratta ni, Belladonna; jag vill icke tadla er, ehuru jag viset icke tviflar, — Välan, jag skall aldrig mer tala derom. Jag har en onkel, vid namn Jakob Starr, som väger många millioner dollars — vet du, jag har en aning om att han, när han dör, testamenterar mig en vacker summa. Jag skref till honom för omkring sex månader sedan, men har ännu icke fått något svar. Han är mycket gammal och gifve Gud att han saligen afsomnat. Hur herrligt, Belladonna, om jag helt oförmodadt blef rik! — Åhja! Låtom oss nu genast gå till pappa — nej! vi gå först till skomakaren och beställa ett par präktiga patenterade stöflor med röda spetsar, — Ja visst! och sen gå vi till stadens bästa skräddare och låta göra dig en förtjusande drägt af — af — — Blått och silfver skulle harmoniera rätt bra med de röda skospetsarne, min älskling!