Dagens Nyheter – 17 maj 1866, sida 1

gjorde henne sällskap, huru stelt var det ej då; huru omärklig hennes hälsning, och huru rak och allvarsam stod jag ej der under portiken! Saken kunde i längden ej fortfara på detta sätt. Belladonna och jag älskade hvarandra och visste det äfven, och då vi ej kunde åtnöja oss med några hälsningar på en kyrktrappa, så stämde vi hemliga möten. Jag måste upplysa er, min vän, att jag den tiden var ytterst fattig. Min fader efterlemnade en talrik familj, och min arfvedel var gauska ringa, men hade likväl, om jag varit förståndig, kunnat vara mig till stor nytta. Hos oss unga amerikanare var det då en rigtig passion att resa, och sedan jag hos bankiren lyftat mina pengar, bjöd jag Newyork farväl och företog en resa i Europa. Jag bortslösade allt hvad jag ärft och var för stolt att låna af mina vänner, så att jag i Dijon befann mig alldeles utblottad. Jag hade inga resurser. Mina kläder voro i ett högst uselt tillstånd. Jag hade visserligen ett par temligen hyggliga byxor; men rocken! Gode Gud, en sådan rock! Den hade förut tillhört en tysk student och tycktes då hafva varit ett vackert plagg; nu åter var den luggsliten och på kragen tycktes Edens alla sniglar och krypdjur promenerat och lemnat spår efter sig. Jag var skyldig min värdinna hyran för mitt rum, men då hon var en godhjertad qvinna och dessutom kände till min belägenhet, så kräfde hon mig icke, Mången gång, min vän, lemnade jag min boning liksom för att äta middags ehuru i min ficka ej fanns pengar att köpa ett brödstycke, och återvände hem, petande mig i tänderna för att komma min värdinna att tro