Dagens Nyheter – 17 maj 1866, sida 1

— —rNrN Då vi för andra gången sammanträffade, va! det i kyrkan. Hon gick till biktstolen, stackars flicka! och såg mycket sorgsen och nedslagen ut. Jag stod på kathedralens trappsteg — en favoritplats för sysslolösa ungherrar, som hafva sitt nöje uti att, utan alltför mycket be. svär, få se vackra flickor — då hon, bevakad af sin tant — en förskräckligt ful gammal qvinna med rigtiga Argus-ögon — gick in i templet. Stackars Belladonna! du måtte haft många svåra synder att bikta den dagen, ty du var dödsblek, dina läppar sammanpressade och gången vacklande! Då hon med osäkra steg stapplade uppför trappan, möttes våra ögon och — nej! hon rodnade icke — hon blef om möjligt ännu blekare än förut och skickade mig en sådan liten förtjusande nick, att jag för henne skulle hafva begifvit mig ända till Spetsbergen. Så omärklig denna händelse än var, undgick den likväl icke tantens spejande öga, och af det hviskande och brummande samtal, som nu följde dem emellan, då de passerade mig, kunde jag sluta att den stackars Belladonna fick dugtiga bannor. Ni kan vara förvissad om att man sedan den dagen alltid såg mig vid ingången till kathedralen. Den der nicken blef nu ännu vänligare; när Belladonna ej var åtföljd af sin tant, hvilket understundom hände, var hennes hälsning mycket täckare och hjertligare, och hon lät ibland några vänliga ord understödja den. Det hände någon gång äfven att vi — utan att veta hur det gick till — språkade litet med hvarandra, och jag passade då på tillfället att säga henne några artigheter. Men då tanten