Dagens Nyheter – 17 maj 1866, sida 1

ridspö, hvarmed hon ursinnigt trakterade mulåsnan. Djuret höll denna bestraffning till godo med en verkligen stoisk likgiltighet. Det slokade sina långa öron och rörde sig knappast, undantagandes att det då och då lyfte litet på ena bakbenet hvilken rörelse skulle gälla för en spark, och tycktes öfverhufvud taga hela affären för ett skämt. Det gick ända derhän att atbeta några vid dikeskanten växande örter, hvarvid ryttarinnan lät sitt lilla förskräckliga spö med förnyad kraft spela på dess länd. Den unga flickan var blek, och hennes mörka öga gnistrade af raseri öfver åsnans egensinniga förolämpande beteende. En eller två gånger kastade hon en blick på mig och tycktes önska att den duktiga spatserkäppen, hvarpå jag stödde mig, för ett ögonblick befunnit sig i hennes hand. Jag kunde ej längre motstå en sådan blick. Dessutom ser jag ej ogerna att qvinnan ibland visar sig bestämd; jag skyndade således, med käppen i hand, till stället och lät den med all kraft falla på åsnans länd, Djuret blef synbarligen öfverraskadt och tycktes knappast vilja sätta tro till sina nervers vittnesbörd. MHvarifrån kunde ett sådant rapp hafva kommit? Kraften hos sin herrskarinnas ridspö kände det mycket väl till, men nu var det något helt annat. Ett ögonbliek tycktes åsnan försjunka i djupa funderingar, men då jag ånyo lyfte käppen för att låta den ännu eftertryckligare dansa på dess länd, skakade den på öronen, uppgaf ett missnöjdt läte och satte af i fullt galopp, under det ryttarinnan vände sig om i sadeln och tillvinkade mig en den mest förtjusande afskedshälsning: Detta var mitt första möte med Belladonna: