Dagens Nyheter – 17 maj 1866, sida 1

sagt mig det, så talade edra blickar ett desto tydligare språk, och jag ger alla samma svar. — Jag instämmer med er, min vän. Men innan hon blef min, måste jag dock bekämpa några smärre motgångar. Det är visserligen sannt, att ingen dödssynd eller outplånligt brott stod emellan oss, men vi måste utstå många bittra stunder och stormdrifvas af många ödets vindkast, innan vår lefnads julle nådde hamnen, der vår nuvarande lycka väntade oss. Nu ser jag på edra ögon och halföppna läppar att ni ifrigt önskar att höra berättelsen om vår kärlek. Med min hustrus tillåtelse vill jag meddela er den, Tillåter du det, Belladonna? Det mörka ögat höjde sig ifrån mössan och gaf mig en bifallande blick, men ur dess mörka djup såg jag månget sorgligt minne dyka upp, som växte allt efter som min berättelse framskred, tills ögat brast i tårar. En kyss, älskade Belladonna, innan jag börjar. Jag har förut berättat er, min vän, att Belladonna är sina föräldrars enda barn. Ni vet också, att hon, ehuru uppfostrad i Frankrike, är spanska till börden. I Frankrike lärde jag känna henne. Hon var då ung, nästan ett barn. Ehuru några år äldre än hon, var jag i sjelfva verket endast gosse. Då fråga är om kärlek, gör åldern just ingenting till sakan. Då jag en dag promenerade i grannskapet af Dijon, hörde jag hofslag bakom mig. Jag vände mig om och varseblef ett ungt fruntimmer, som red på en mulåsna, hvilken ej ville gå ur fläcken. Det unga fruntimret tycktes vara mycket uppretadt, Hon hade endast ett litet smånäpet