Dagens Nyheter – 16 maj 1866, sida 2

oo Ni gaf min dotter denna bok, som ni påstod vara en familjeklenod. Var det då en medlem af er familj, som... j — Ingalunda, afbröt honom Edvard, min familj har alltid varit aktningsvärd och hedrad. OO Olycklige, unge man! Huru har ni då kunnat blifva en medbrottsling i detta skurkstreck? — Genom arf. Hör mig, min herre; jag vill ej förhemliga något för er. Derefter berättade han saken i hela sitt sammanhang för mr Burns. När han slutat, blef engelsmannen tankfull, men innan denne fick tid att tala, reste sig De Launay och tillade: — Era fyrahundra tusen francs äro väl placerade: här har ni handlingarne, hvilka jag låtit uppsätta, undertecknade af er såsom ägare, och här, min herre, har ni juvelskrinet som kostat mig min heder, mitt lif och min lycka. — Min herre, denna ovanliga förklaring, det hastiga återvinnandet af min förmögenhet har uppfyllt mig med så stridiga känslor, att jag knappast vet om jag skall förebrå er eller öfverhopa er med tacksamhetsbevis. Jag kan likväl ej dölja att jag anser er hafva begått ett stort fel. — Säg snarare brott. Jag var för svag. Det är sannt att jag en tid efter Cranons död kämpade mot frestelsen; men, ack! Nqprölsåm och ärelystnaden blefvo mig öfvermäktiga och jag dukade under. Jag fick denva tikedom; hvarefter jag törstat så ifrigb, men den Way ko stat mig min samvetsfrid och mitt lugn, ty sedan jag blef ägare af detta guld, har jag ej haft en enda lycklig dag. Ett ögonblick tycktes den unge mannen duka under för smärtan, men fortfor sedan: