Dagens Nyheter – 16 maj 1866, sida 2

— Herre, utropade Burns och nalkades de Läunay; om lifvet är er kärt, så afstå ifrån min dotter! — Hill! skrek hastigt Fanny, hvars känslor ej längre kuude tyglas, och kastade sig, utbristande i tårar, på knä emellan dem. Håll, fader! jag har varit ert barn, er älskade dotter. Jag har älskat, vördat er; men ifrån detta ögonblick är Edvard min man. Drif honom bort, om ni vill; jag skall följa honom: jag vill dela hans förvisning och försöka att komma honcm att glömma er hjertlöshet. I elände, sjukdom och armod är jag hans för alltid. Förskjut mig, om ni vill; intet kan rubba mitt beslut. Utmattad föll hon till de Launays bröst och slingrade sina armar omkring hans hals. Ursinnig ända till galenskap, rusade fadren fram och ville slita henne ur hans armar. Då detta ej lyckades, lyftade han hotande sin hand öfver den unge fransmannen, liksom för att slå honom. — Håll, min herre, intet våld! Frukta ej att jag skall beröfva er denna envgel. Nej, min herre, ni borde känna mig bättre. Tag bort er dotter sakta, men fort, Ser ni ej att jag dör? j Den arma flickan uppgaf ett genomträngande skri och slöt sig konuvulsiviskt ännu närmare honom... Han såg upp med ett matt smäleende på de bleka läpparne och försökte draga henne ännu närmare till sitt bröst, då hufvudet magtlöst sjönk ned mot hennes marmorhvita skuldra. De Launay var ej mer! SLUT.