Dagens Nyheter – 16 maj 1866, sida 1

Launay, som ej tyckte om att blifva afbruten i sin berättelse. — Ni misstar er, min herre, det vari Frankrike, detta land, som är så stolt öfver den höga ståndpunkt, hvarpå dess civilisation befinner sig. Jag var nemligen, för ungefär tjugu år sedan, nära att blifva mördad. — Verkligen! Huru gick det till? Damerna drogo sina stolar närmare berättaren. — Min berättelse är helt enkel, men jag kan aldrig glömma dess innehåll, ty jag var då nära att mista lifvet och förlorade en stor del af min förmögenhet. Sedan jag landstigit i Brest, dit vi blifvit stormdrifna, beslöt jag att, innan jag återvände till England, resa till Paris med postdiligens. Jag var alldeles ensam och i min plånbok funnos 400,000 francs i bankonoter. Under resan måste viz passera de stora sandfälten, som sträcka sig längs efter Michaelfloden. Vid detta ord öfvergjöts de Launays ansigte af en dödlig blekhet; han följde med spändaste uppmärksamhet hvarje ord af engelsmannen, som ständigt höll sina ögon fästade på honom. — När vi kommo till sandfälten, fortfor mr Burns, begynte nattens mörker att insvepa horizonten. Den djupa sanden förtog ljudet af mener VN vagnshjulens skrammel. Bränningarnes hbita skum, vågornas brus och den ombifvande naturens vildhet försänkte mig i dystrexgstbblerier. Plötsligen visade sig för mitt öga cn klippa, som djerft likt en egyptisk pyramid reste sig ur flodens rasande bränninbar. Jag förde kikaren till ögat och frågade postiljonen, hvad den hette. Just då han vände sig om och svarade Irglass, störtade han ned ifrån hästen, träffad utaf en röfvare, som jag i mörkret ej kunde urskilja: Jag hoppade ögonblickligen ur vagnen; nästa minut