— Edvard! är det ni som talar så? — Oh! mitt hjerta vill brista; men — vid himmelen — jag skall uppsöka denne tjenstaktige engelsman. . — Stanna, ni vet ej hvad ni gör. -Åh, jag inser mycket väl att han är er älskare, — Vid min själs salighet, han är det icke! — Säg mig då, huru det kommer sig att han med sådant intresse omfattar allt, som angår er? — Jag besvär er att ej forska derefter, Då några dagar gått till ända, förbinder jag mig att uppdaga denna hemlighet. Må det för närvarande vara er nog, att han för mig är en nära och kär slägtinge, hvars namn under några dagar måste förtigas, tills ödet beslutat öfver en utaf honom sårad officers lif. Gif er tillfreds, dyraste Edvard, endast några dagar och denna hemlighet skall ej tränga sig emellan oss. Uttrycket dyraste Edvard lugnade genast den unge fransmannens upprörda känslor. Den halfva förklaringen att mr Burns var en nära slägtinge, behagade honom, och ehuru han för ett ögonblick ansåg det ej vara ur vägen att låtsa ett fortfarande missnöje öfver det närgångna brefvets innehåll, så kände han sig nu fullkomligt lycklig. Det bör således ej väcka någon förvåning, att, inom mindre än tio minuter, Edvard alldeles förgätit brefvet, mr Burns, fröken Perschof och hela verlden. Då klockan, som ringde till aftonmåltiden, ljöd, blefvo de ganska förvånade öfver att hafva samtalat uti fem minuter. (Forts,)