Dagens Nyheter – 14 maj 1866, sida 2

som måhända skulle lyckas bedraga någon per: son, mindre skarpsynt än jag. Cranon föll till hans fötter. — Herr De Launay, tro mig då för Guds skull! sade han. Jag talar sanning! Jag kan genast finna skrinet, om ni endast låter mig gå och söka upp det. — Jag skall bespara er den mödan. — Nåväl, jag ger er två tredjedelar, två fulla tredjedelar af skatten, — Nog! — Jag lägger dertill juveler och dyrbara ädelstenar som finnas i skrinet! — Tyst! jag har länge nog hört på ert prat; stig upp, min vän. Cranon uppgat ett förtviflans skri och kastade sig ånyo till golvet. Brottslingen vred sig vid den unge mannens fötter och tycktes utstå en förskräcklig kris. De Launay syntes vackla; en häftig strid utkämpades i haus bröst; begärelsen vaknade inom honom och var på väg att rubba hang ståndaktighet. Å ena sidan kom honom hans snikeuhet att sätta tro till fångens ord, och om dessa voro sanna skulle han ej tveka att emottaga hans aubud; å audra sidan fruktade han att blifva narrad, ett föremål för åtlöje, hånad och föraktad, för att hafva hjelpt en brottsling på flykten. Den sista tanken segrade. Han bemannade sig och försökte, ehuru utan framgång, att släpa Cranon utur rummet. Då detta misslyckades, störtade ban ut genom dörren, läste densamma i dubbellås, skyndade till vakthuset och fick några soldater till hjelp. Då han återkom med soldaterna hördes ewt böss-skott; det var Cranon som blef skjuten då han hoppade ut genom fönstret, (Forts.)