Dagens Nyheter – 14 maj 1866, sida 2

On AA tta nte tänt R ÄN RNArrR NRA nr SNART Ari AARANRAR ARR — Usling! — Fyrahundra tusen francs, upprepade brottslingen med triumferande röst, är, som jag hoppas, nog för två — nog för att gör oss båda lyckliga. Säg, vill ni ha hälften? Den unge läkaren teg; derefter sade han ien tviflande ton: — Berättelsen låter föga trovärdig; ni har varit fången här i tio år, — Alldeles; det blir snart tio år sedan Martin och jag, häftigt förföljda, gömde skatten i renmun. Dagen efter blefvo vi gripna i Plestin och forslade hit. Martin dog inom dessa murar förlidet år, och lemnade mig ensam i besittning af den vigtiga hemligheten. Trots alla sina bemödanden att med likgiltighet afhöra Cranons berättelse, hade De Launay med späud uppmärksamhet lyssnat till fångens ord. När denne tystnade, iakttog den unge mannen några minuter en sträng tystnad i det han tycktes vilja i djupet af sin själ pröfva sannolikheten af hvad han hört. Då han för ett ögonblick såg upp, fann han fåagens ögon fästade på sig. Med en låtsad likgiltighet, som hans förra uppmärksamhet till fullo jäfvade, sade han rodnande: — Er historia är rätt bra hopsatt, menu ämnet är nästan väl utnött. På den kroken fån-gar ni ingen fisk. Historierna om de der gömda skatterna hafva nu för tiden just ej stor kredit, ej ens hos baru. Försök hitta på en bättre — en litet mer sannolik. Brottslingen stammade, i det han darrade i hvarje led: — Ni tror mig då icke? — Jag tror er vara en ganska slipad skälm,