Dagens Nyheter – 14 maj 1866, sida 1

Till läsare af följetongen! Originalet till fortsättningen af Åfventyraren är ännu icke ankommet från Paris, så att vi måste afbryta meddelandet; men om ett par dagar blifva vi i tillfälle att fortsätta dermed. Den unge läkaren, Öfversättning. Ett ymnigt regn smattrade mot fönsterrutorna; den mörka natten hade kastat sin dystra slöja öfver stadens innevånare, som fallit i en djup sömn. Ej ett enda ljus lyste uti hela Brest, med undantag af uti en stor fyrkantig, gammaldags byggnad på hamnens venstra sida. Det är Bagnon — detta hemska fängelse; hvarest man inspärrar till lifstidsarbete dömde fångar för att der borttyna eller mot samhället utslunga sina vanmäktiga förbannelser. Uti ett rum, beläget i den del af fästningen som begagnades till hospital, satt en ung man och läste; han var klädd uti en sådan uniform, som begagnas af läkarne vid franska marinen. Vår doktor tycktes vara så fördjupad i sina studier, att han ej fästade någon uppmärksamhet hvarken vid regiiskurarne eller vid lampan, hvars flämtande låga i hvarje ögonblick hotade att slockna. Plötsligen sprang han upp ifrån stolen och utbrast, synbarligen följande tråden af sin egen tankegång: — Sannt, sannt! Den fattige kan ej sägas lefva, han blott är till, framsläpar sitt usla lif under några år och sänkes sedan ned uti sin obemärkta graf, utan att någon offrar en tår åt hans minne. Rikedomen ensam kan skänka glädje och njutningar. Förbannelsen -hvilar öfver hvar och en, som ej har pengar! Jag är