Dagens Nyheter – 14 maj 1866, sida 1

Ad till liket, då i detsamma en obetydlig rörelse af den dödes enaarm kom honom att studsa tillbaka; en stund derefter öppnade Cranon ögonen, reste sig långsamt, i det han lät den förvirrade blicken irra omkring sig. Den unge läkaren stod liksom träffad af åskan. Begagnande sig af denna omständighet störtade fången hastigt upp och rusade till fönstret. De Launay insåg genast hans listiga plan, störtade sig efter den olvcklige brottslingen och försökte rycka honom ifrån fönstret. Kärleken till lifvet, hoppet om frihet förlänade den arme fången för ett ögonblick en öfvernaturlig styrka. En ursinnig brottning började emellan dem, hvarvid läkarens ungdom och kraft slutligen segrade. Han lyckades kasta Cranon till marken, satte sitt knä på hans bröst och sade: — Edra försök äro onyttiga; ni är i mit: våld. På ett enda rop af mig är vakten här. Säg mig derföre hvad som förmått er att göra detta misslyckade rymningsförsök ? — Släpp mig, för Guds skull, fri! Min flykt bör ej på minsta sätt kunna skada er, och den Allsmäktige skall belöna er för er goda handling. Tillslut ej ert öra för en stackars gammal mans böner. — Hvad! Tror ni då, att jag skulle kunna villfara en sådan bön? — Rättvise himmel! Tänk hvad jag lidit! Tio års elände och detta hopp, som jag i två månader närt, i grund i ett enda ögonblick tillintetgjordt! Jag, som under tre hela dagar, för att blifva sjuk och intagen på lazarettet, försmådde all föda; jag, som spelade död så förvillande, att äfven ni blef bedragen!... Men nej, nej! ni kan ej vilja qvarhålla mig, Gode herr