Dagens Nyheter – 14 maj 1866, sida 1

nu tjugusju år gammal och dömd att på detta usla . hospital i fattigdom framsläpa mitt lif — författaren har onekligen rätt! De Launay försjönk ånyo i sina studier. Han blef snart störd i sina betraktelser af en sjukvaktare, som kom för att meddela att xnumro 7 just nu hade utandats sin sista suck. Ej den ringaste skymt af medlidande kunde spåras i den unge mannens aneigte. Endast ett uttryck af ledsnad öfver att blifva afbruten i sin sysselsättning lägrade sig på hans panna. De Launay lemnade rummet och följde sjukvaktaren till den dubbla rad af jernsängar som upptogo sjuksalens väggar. MHvarje säng var märkt med innehafvarens nummer, ty uti detta brottets hemvist anses menniskan ovärdig ett namn — hon numreras. De Launay stannade, när han kommit till numro 7, och drog undan lakanet, som betäckte den dödes ansigte. Derefter lade han handen på den afsomnades hufvud och betraktade honom några minuter uppmärksamt och befallde, synbarligen intagen af begäret att verkställa någon anatomisk undersökning, att kroppen skulle bäras till dissektionssalen. De usla qvarlefvörna tillhörde en varelse, hvars själsutveckling skulle hafva erbjudit en frenolog ett intressant studium. Dömd till straffarbete för lifstiden i följd af stöld och mordförsök, hade Petter Cranon, sedan 10 år tillbaka, varit innesluten i detta fängelse; Under dessa tio år hade planen att undkomma uteslutande upptagit alla hans tankar. Ej mindre än sextio gånger hade den olycklige mannen försökt rymma, och sex tio gånger hade han blifvit gripen och straffad. Några månader före sitt sista rymnings