Dagens Nyheter – 12 maj 1866, sida 2

Durand kände sig då f för första gången i sitt lif riktigt olycklig. Förut hade hn lugnt kunnat se hvem som helst i ausigtet nu var han genomträngd af blygsel, Förhållandet var verkligen, atthan icke synnerligen grämde sig öfver förlustn af de hundrafemtiotusen francs, som han itit den s. k. grefvinnan stjäla ifrån sig. Hvd som gjorde honom bedröfvad, förtvitlad, variitt han blifvit så i botten lurad, att han uppbggt ett lysande luftslott, grundadt endast å listiga tjufvars granna förespeglingar, att han varit fullt ötvertygad om framtida ära ochitmärkelse och, hvad som var värst af allt, att hn sjelf utspridt ryktet derom, hvadan han utan ilt tyifvel skulle komma att bli föremål för myckn spe och begabbelse. Han tyckte sig redn se de hederliga husfiderne vid Bourdonnaigatan draga på munuen hvar gång de blefvo hnom varse, och han hörde i andanom huru deunder ljudeligt skratt språkade om honom vå toddyglaset å den närbelägna källaren Tre Mrtkattor. Han kunde icke förlåta sig elf att ha fallit i snaran. Det enda han hadeitt urskulda sig med var den utomordentliga sicklighet, hvarmed denna snara blifvit utlagc Vi äro mindre stränga i årt omdöme än han och vi fråga: var ieke Drand ursäktlig? Hvilken borgare på 1700-ta:t skulle icke ha låtit sig bedåras utaf den välrmmansatta trio, som uttördes så mästerligt af ru Såinte-Anille, fröken Arthemise och Agamemon Rivat, mönstret för hofmästare i förnämehus? Vi, för vår del tro att höst få, kanske ingen af den tidens köpmän eller fabrikanter