Dessa ord lugnade tjenstfolket. Men fru Durand ansåg yttrandet minst sagdt oförsigtigt; ty det var ju icke omöjligt att hennes man kunde få ersätta samtlige domestikerna med egna pengar, Emellertid gick äfven den andra dagen till ända, utan att medföra någon ändring i debestående förhållandena. Seut på qvälten hördes portklappen ljuda. Durand satt i sitt skrifrum. Han spratt häftigt till och utbrast: — Tänk, om det vore Rivat! Under några minuter fortfor han att hoppas, till dess man kom och ringde på hans tamburdörr. Han gick då sjelf med glad tillförsigt för alt öppna och tänkte derunder: — Intet tvifvel mer!.. Det är Rivat. Han läste upp tamburdörren med egen hand och var just färdig att falla sin gode vän hofmästaren om halsen — men den som ringt var icke hofmästaren. Det var portvakten, som kom med ett bref, hvilket blifvit honom lemnadt af ett stadsbud. Detta bref var stort till formatet och försedt med icke mindre än fyra sigiller. Durand igenkände genast de tre åsnorna, den grefliga ätten Sainte-Anilles vapen, — Nyheter från fru grefvinnant.. utropade han. Jag visste väl det jag, att en så ädel dam förtjenar oinskränkt förtroende. Och han bröt de fyra sigillen. Men knappt hade han kastat en blick på skrifvelsen, förrän han blef alldeles karmosinröd 1 ansiotet.