Dagens Nyheter – 8 maj 1866, sida 3

narna utsnför densamma fortplantar på ganska stora afstånd. Den i kloekan befintliga luften kommer blott i en svag dallring, ehuru de af klockans svängningar framkallade luftvågorna derutanför fortplantas i allt större kretsar åt alla håll. Ilvar och en kan skaffa sig en tydlig föreställning härom genom följande försök: Man lägger ett tunnband på vattnet och försätter det i svängning genom stötar på yttersidan. Då bildas genast vågor, som kretsformigt sprida sig från tunnbandet öfver vattenytan. Men inom tunnbandet förblir vattnet helt lugut och man ser der blott en lätt darruing på vattenytan. På samma sätt åstadkommer luften inga vågor inuti klockan, följaktligen icke heller någon ton, och derföre hör man icke heller inuti klockan de toner som den utsänder på långt afstånd. Orsaken till detta fenomen meddelas icke i notisen; men den synes ligga deri, att de från alla kanter af klockan inåt gående ljudvågor ömsesidigt upphälfva hvarandra, i det den enas höjd sammanfaller med den andras djup. Vetenskapen kallar detta interferensfenomen. Ptt par. En hederlig danneman inkom häromdagen till en af Örebro läkare med sin äkta hälft, hvilken hårdt anfäktades af tandvärk. Efter något parlamenterande beslöts, att den värkande tanden skulle uttagas och hustrun utpekade mycket noga corpus delicti för doktorn, som genast expedierade densamma. Men sedan hustrun hunnit hemta sig efter den hårdhändta operationen, kom hon underfund med, att den värkande tanden ännu satt qvar, och att hon för doktorn utpekat en oskyldig. Hon fann sig dock ingalunda hugad att underkasta sig ytterligare en operation, hvarför vår danneman frågade, hvad han var skyldig aför besväreta. — aEn rdre, upplyste doktorn. — Men om doktorn nu skulle ta ut den andra också; hvad skulle det då komma att kosta?e — cÅh, det kan få gå för samma betalning, svarade den medgörlige läkaren. Detta lockande anbud blef alltför frestande för den ekonomiske bonden, och nu fick hustrun, som stretade emot af alla krafter, bums lof att sitta ned på stolen igen, och — det halp icke — den andra tanden måste ut, äfven den. (Ner. Allehanda.)