Dagens Nyheter – 8 maj 1866, sida 2

— AA A oo 0 AESSPMANRKER SR-RAILDE LR Fru enkegrefvinnan af Sainte-Anille och hennes dotter, den sköna fröken Arthemise, visade sig på tröskeln till salongen, hvarest poliskommissarien Lehoux och den uppskrämde Durand väntade dem. Den sednare, som sjunkit ned på en stol, emedan hans skälfvande ben vägrade att bära honom, reste sig hastigt upp, likasom hade han blifvit träftad af en elektrisk stöt. : Han kom i detsamma att kasta en blick i en spegel, som var infattad i väggen midt framför honom, och märkte då först, till sin häpnad och förtviflan, att han befann sig midt ibland alla dessa menniskor, klädd i — nattdrägt. Den stackars mannen skulle ha velat sjunka genom golfvet, för att så hastigt som möjligt försvinna. — Jag springer ned på en minut... Vag måste kläda på mig, hviskade han till poliskommissarien. — Nej, ni stannar! genmälde denne i bestämd ton. Hvad var att göra? Ingeuting annat än att underkasta sig nödvändighetens lag. Hvad Durand led i detta ögonblick, kunna vi ej med ord beskrifva. Likaså afstå vi från hvarje försök att ge läsaren ett begrepp om det sannt komiska i hela hans uppenbarelse, Vi nämna endast att den höga strutformiga nattmössan snuddade vid golfvet, då han bugade sig för den, som han kallade sin högvälborna beskyddarinna. Den gamla grefvinnans ansigte förrådde icke den ringaste själsrörelse. Hennes drag uttryckte endast en liflig förvåning i förening med en viss nyfikenhet.