Dagens Nyheter – 8 maj 1866, sida 1

Liudet af detta namn träffade Durand likasom ett åskslag. Ehuru han icke kunde ana, hvarom fråga var, började han darra i alla leder. Han tänkte med fasa på möjligheten af att något ondt skulle vederfaras hans hyresgäst. Också var han mycket sväfvande på målet, när han sade: i — Ja, min herre. — Ahal:;:. Bor också hennes dotter fröken Arthemise hä: 2? — Ja. — Ypperhgt!.. Var då så god, herr Durand, och säg mig hvar jag skall träffa dessa båda damer... — En trappa högre upp är deras våning belägen. — Var god och följ mig dit. Hk Ja, min herre. Durand gick först med ett ljus i handen; den stackars mannen var så uppskrämd att han förlorat all själsnärvaro. Man kan nästan säga att han var mera död än lefvande. Han snafvade och höll på att stupa omkull mot hvarje trappsteg. Då han kommit tram till grefvinnans tamburdörr, gjorde han en bugning och beredde sig att gå tillbaka ned till sig. Men polistjenstemannen sade: — Jag, Lehoux, poliskommissarie, ålägger er herr sidenvarubandlanden Duranå, att följa mig och bevittna hvad nu kommer att försiggå. Häremot vågade naturligtvis icke vår husegare göra några invändningar. Polistjenstemannen fattade klocksträngen och ringde. En betjent öppnade tamburdörren.,