Dagens Nyheter – 8 maj 1866, sida 1

Så snart vår husegare blef varse främlingen gjorde han en ytterst djup bugning. Derpå bjöd han bonom stigain och ledsagade honom tiil ett af de mest afsides belägna rummen i sin våning. Han såg att den besökande var en poliskarl, och ehuru han visste med sig sjelf att han intet ondt gjort, kände han sitt hjerta beklamdt. Inkommen i det rum, der han ansett lämpligt att afhöra den främmandes ärende, bugade han sig åter och afvaktade under tystaad med nedslagna ögon och armarne orörligt hängande på hvar sin sida, hvad komma skulle. Polistjenstemannen tycktes vara en mycket artig och belefvad menniska. Han lät icke husegaren länge förblifva i sin pinsamma ovisshet. Med ett förbindligt leende på sina läppar frågade han i höflig ton: — Ar det med herr Durand jag har den äran att tala? — Ja, min herre. — Herrn är ylle-, sammetsoch sidenvaruhandlande? — Ja, det är jag. — Rår om ett hus vid Bourdonnais-gatan och bor sjelf der? — Ja. — Herr Durand, förbinder ni er att uppriktigt och utan omsvep besvara hvarje fråga, jag möjligen kan komma att ställa till er? — Ja, min herre, det lofvar jag göra. — Godt. Haf då den godheten att säga mig om ni hyrt ut någon del af detta hus åt ett förnämt fruntimmer, fru enkegrefvinnan af Sainte-Anille?