Dagens Nyheter – 8 maj 1866, sida 1

persedlar: skjorta, kalsonger af flanell, som räckte från midjan till knäen, bomullsstrumpor, tofflor, strutformig nattmössa, hvars spets hotade himlen, och som var fästad vid hufvudet medelst band, sammanknutna under hakan i en prydlig rosett. — Hvad vill ni så här dags? frågade han i vresig ton. — Jo, hit har kommit en herre i granna kläder som ber att få tala vid husvärden. — Nå, ni sade honom väl att jag ej tar emot främmande midt i natten? — Han ville inte alls höra på mina och min mans invändningar... — Be honom dra för hin i våld! — Han befallde mig i lagens namn att väcka herrn. Nu ändrade mäster Durand ton. — I lagens namn! utropade han. Sade han verkligen så, den der fridstörarn. — Ja. — Beskrif, hur han är klädd. — Han har blåa byxor och rock med guldgaloner och håller i handen en käpp af ebenholz med elfenbensknopp. — Aha! mumlade Durand, det är någon polistjensteman. Derpå tillade han med något kögre röst: — Bed den främmande herrn stiga upp. Hans mening var att taga på sig mera kläder, medan portvakterskan förde upp: den besökande; men han hann icke verkställ: denna sin föresats. Den okände hade nemligen blifvit otålig af det långvariga väntandet på nedre botten och visade sig i trappan, som ledde till Durands våning, just i det ögonblick då denne yttrade de sista orden till portvaktens hustru.