Dagens Nyheter – 7 maj 1866, sida 2

Dernd stödde armbågarne mot bordet och sade :ec ett ord vidare. Rivar tog pergamentet, som Nannette burit in, och klippte två långa remsor deraf. Dessa slog han om skrinet på så sätt att de korsade hvarandra; och sedan ban lackat ihop dem å det ställe der alla fyra äuvdarne sammanträffade och påtryckt ett sigill, som han hade med sig och hvarå den grefliga ätten Sainte-Anilles vapen var graveradt, kunde icke skrinet öppnas, utan att förseglingen bröts. — Nu är det som det skall vara, herr rådman, sade hofmästaren. Vi fordra icke tillbaka något annat än vi lemnat. När Durand fick höra att han fick heta rådman, blef han så förtjust att ban hade all möda i verlden att afbålla sig ifrån att falla Rivat om halsen. Emellertid lyckades han så till vida dämpa sin glädje, att han icke öfverskred gränserna för det passande och derigenom gjorde sig löjlig. Efter en stund tog Agamemnon Rivat afsked och begaf sig upp i den öfre våningen, Den hederlige Duraud hade icke väl blifvit ensam, förrän han tog juvelskrinet och läste in det i sin kassakista. (Forts.) — Den sköna Helena gifves nu också i Pesth och gör, efter hvad ett lokalblad berättar, mera uppseende än Afrikanskan, hvilken samtidigt blifvit satt i scen på den shecfska nationalteatern. Från det sublima till det löjliga är det, som man ser, blott ett steg —i Pesth.