Dagens Nyheter – 7 maj 1866, sida 2

ego till dess ni fått igen era sextio tusen francs. — Nej, sextio tusen gånger nej!... — Jag vill det. — Jag vill det icke. — Ni är mycket envis, min käre Durand. — An ni då, min förträfflige Rivat. — Annu en gång, tag! — Aldrig! — Nå, då ge vi er pengarne tillbaka och laga att juden får igen juvelerna redan i dag. Och Rivat gjorde en rörelse, likasom ämnade han taga fram den penningsumma, nan nyss erhållit af husegaren och stoppat i sin ficka. — Nej, låt oss inte bli oense! ropade Durand. Men förstår ni då inte, återtog hofmästaren, att ni gör min matmor och mig sjelf en stor tjenst genom att denna gång tillmötesgå min önskan ?.. — Nej, det förstår jag inte. — Doeruppe hos oss kam skrinet lätt bli bortstulet; det är vida säkrare förvaradt i er kassakista. Dessutom vill jag inte tala med fru grefvinnan derom innan dagen före bröllopet, och då kommer jag till er och ber att få det tillbaka; det kan ni lita på. — Om så är, vill jag visst inte sätta mig på tvären. — Det kan låta höra sig... För att ert ansvar cj må bli så stort, skall jag försegla skrinet och sätta vårt sigill derpå. — Gör i det fallet hur ni behagar; ty jag har ingen rättighet att bestämma ert handlingssatt