— Agamemnon, genmälde Durand med högtidlig stämma, det är alltid tungt att ensam bära en hemlighet af sådan besydelse som denna. Låt mig dela er börda, och jag försäkrar er att jag skall vara tyst som grafven. — Ni har rätt, det skulle allt våra en stor lättnad att få öppna sitt hjerta för en vän; men försigtigheten bjuder mig ovilkorligen att tiga. — Seså, gör nu inga invändningar längre, envisades Durand. Den stackars mannen rentaf pinades; så nyfiken var han. — Om jag blott tordes lita på er tystlåtenhet, sade Rivat. När sidenvaruhandlanden såg att han började ge med sig litet, tillgrep han ett öfvertalningsmedel, som flera gånger förut visat sig vara synnerligen verksamt. — Rivat, min utmärkte, förträfflige, oskattbare vän, jag ber er... — Om jag bara vågade... — Jag lofvar på heder och ära ätt icke ett enda ord af hvad ni nu kommer att yttra någonsin skall tränga öfver mina läppar... Jag besvär er, jag bönfaller, jag tigger på mina knän... — Min vän Durand, jag tror er, jag måste tro er, och jag lägger mitt och kardinal Dubois öde i era händer. Om ni sviker det dyra tysthetslöfte ni nu gifvit mig, så må ansvaret för de olyckor som deraf kunna blifva en följd återfalla endast på er. Som man ser, gaf hofmästaren med sig äfven denna gång. Detta låter lätt förklara sig; det var nemligen redan på förhand bestämdt