Det är mig en glädje att härigenom kunna bevisa er, min bästa grefvinna, det ni ej eger en mera hängifven vän än den som tecknar sig Er ödmjuke tjenare Dubois. Förste minister. — Men då.... då.:.. stammade Durand, som knappt kunde tala af pur glädje; men då kan det anses för afgjordt att... — Har ni någonsin tviflat? .. Min Gud! utropade Rivat och såg stött ut. — O, nej!.. O, nej!.. skyndade sig köpmannen att svara. Derpå tillade han: — Hans eminens är således fru enkegrefvinnan oinskränkt tillgifven? — Det vet jag inte om jag bör säga ja till. Han törs ej neka henne någonting, ehuru han ingalunda tycker om henne... — Hvad! tycker han inte om henne, säger ni? — Han rentaf hatar henne. — Åh! ni förvånar mig... Men hvad har han för anledning att hysa ovilja mot henne? — Det är en statshemlighet, hvari äfven jag är invigd; men den förråder jag aldrig... — Tala om den endast för mig... — Nej, min käre Durand. Jag har visserligen redan visat att jag hyser förtroende för er, då jag låtit mig öfvertalas till att visa er kardinalens biljett; men jag skulle aldrig kunna försvara mig inför mitt eget samvete, om jag lättsinnigt yppade, vore det än för min bäste vän, en hemlighet af så stor vigt, snart sagdt, för hela den franska nationen,