Dagens Nyheter – 3 maj 1866, sida 2

00 SRA nn p o— Nåväl, må ske då!... Jag ger med mig, ehuru det är att vara för mycket svag... Durand öfverhopade sin vän med tacksägelser, hvarefter denne begaf sig upp i den öfre våningen. Emellertid hade husegaren icke kunnat hålla det löfte han gifvit grefvinnan af Sainte-Anille, att tills vidare förtiga hvad som under samtalet dem emellan yttrats. Först omtalade han allt för sin hustru, sedan för sina vänner och grannar, och ett dygn hade icke gått förbi, förrän ryktet om all den ära och utmärkelse, som inom en nära förestående framtid väntade ylle, sammetsoch sidenvaruhandlanden, spridt sig öfver hela qvarteret. Man kom och gratulerade Durand. Somliga anhöllo om hans beskydd och bådo att för framtiden få stå i samma vänskapsförhållande till honom som förut. — Jag skall bruka min makt med hofsamhet, bli en mild furste för det qvarter, der jag bor, tänkte den lycklige köpmannen. Och han mottog de uppvaktande med nedlåtande vänlighet. Såsom hvar och en kan förstå, lefde hans familj i ett ständigt glädjerus. Hvad svärfadren angår, kirurgiedoktorn, som uppfunnit en salfva och ett elixir, och som skött minst tiotusen patienter, var han alldeles öfverlycklig. Han såg redan i andanom SanktMichaels-ordens svarta band på sitt bröst ochi sir stolthet sade han till sig sjelf: — Ja, det är inte mer än jag gjort mig förtient utaf.