i andra våningen till hälften fylld af ofantligt stora packlårar, som innehöllo de varor, hvilka grefvinnan af Sainte-Anille och hennes dotter beställt af sin hyresvärd. i Nannette öppnade dörren till Durands skrifrum och anmälde Rivat. — Nåå, frågade sidenvaruhandlanden, så snart han varseblef sin vän, har ni köpt hotellet ännu? — Ja, nu är det vårt. Kontraktet är uppsatt och undertecknadt, och jag har nyss utbetalt köpesumman. — Jag får gratulera. — Tackar så mycket... Men det är icke fråga om den affären nu... — Hvarom då? — Ni har lemnat varorna... — Ja, för en timma sedan. .— Har ni räkningen i ordning? — Nej. — Det var ledsamt. — Det gör väl er ingenting? — Hvad! gör det oss ingenting, säger ni? Det gör oss så mycket, avt vi icke få betala när vi vilja. Jag har pengarne i beredskap, men förrän ni lemnar rökningen, kan jag icle bli utaf med dem. Durand skakade på hufvudet och antog en missbelåten min. — Betala! utropade han; och återigen betala! Hvad slags folk är ni? Jag hör ju er aldrig yttra något annat än att ni vilja betala — Vi äro punktligt folk, som icke tycka om skulder, svarade Rivat allvarligt. — Men det är ju inte fråga om skulder nu... Aldrig har jag väl hört, att man brukar