or Säpda rr Ae — — förtjust i henne!... Ah! jag är alldeles hänryckt. . — Hvad var det jag sade er? Om ni kunde göra henue intresserad för er, skulle hon med nit och ifver befrämja er lycka. — Ni hade rätt, min dyre vän. Huru mye ken tack är jag icke er skyldig! -— Mig? — Ja visst... Ni har minsann gifvit mig en god handräckning... — Ingalunda. — Jaså, vill ni kanske neka, att det är ni, som lemnat dessa upplysningar, hvilka er höga matmor inhemtat angående mig? — Jag försäkrar er... — Se så, Agamemnon, neka inte, jag ber er derom. — Nå väl, jag finner att ni är en skarpsinnig man, som det icke är lätt att föra bakom ljuset... Eftersom ni gissat allt, måste jag väl tillstå... — Ädle, oskattbare vän, för er skulle jag vilja offra... min hustru! Rivat gjorde en grimas. Han ansåg det offer, Durand förklarat sig villig att göra, icke vara något ovedersägligt bevis på tillgifvenhet. De båda männen åtskiljdes. Hofmästaren gick ut i staden. Han hade brådtom, emedan egendomsköpet innan qvällen måste vara uppgjordt. Durand begaf sig ned i magasinet, och inom några minuter voro alla hans bokhållare och expediter sysselsatta med att klippa och uppmäta tyger. Redan tidigt på eftermiddagen var tamburen