Dagens Nyheter – 2 maj 1866, sida 3

(Insändt.) Några ord till begrundande, rörande behandlingen af landimäteri-korpsens angelägenheter, såväl före som under innevarande riksdag. Då man frigör sig från allt partisinne och endast tager rättskänslan till rådgifvare vid de reflexioner som ofrivilligt framkallas af förhandlingarne såväl öfver om hvad general-direktören Falkman i sin underdåniga berättelse af den 15 Juni 1865 om landtmäteriet i riket upplyst och ådagalagt, som sedermera af hvad såväl regeringen som stats-utskottet och rikets ständer, genom afslag i nämnde delar beslutat; så påtvingas rättsbegreppet den frågan: Utgör den lönlösa delen af landtmäteri-korpsen en af fosterlandet så oförtjent tjenstemannaklass, som rättvist bordt afvisas från betryggande såväl, vid en framskriden ålder, af pension, motsvarande vederlikars i annan tjenst, som en billigt föreslagen lön vid högre ålder, då de under ungdomsären häårdt anlitade krafterna i mer eller mindre mån deklinera, och följaktligen vanligast leda till armod? Om denna fråga, efter analysering af det allmänna moraloch rättsbegreppet, fullt bevisligt kan besvaras med ja, så är intet vidare att derom orda; men intill dess man på öfvertygelsens väg icke blitvit bibringad ett sådant faktum, måste man ursäkta tviflaren. Landtmäteri-korpsen, till hvilken rikets målsmän icke synas hafva känt sig ega några pligter att uppfylla, är dock en lem i samhällskroppen, och likasom den ena illa medfarna lemmen förlamar den andras verksamhet och åstadkommer hela lekamens illa befinnande hos menniskan, blir verkan och återverkan densamma inom samhället. Jag tvekar icke säga, att landtmäteri-korpsens mörka framtid grundas förnämligast på förbiscende af hvad sakkunnige män i facket upplyst, i samband med misskännandet af det analoga gemensamhetsförhållandet. Ingen genomgående frisk lifskraft är tänkbar inom något samfund, der ej skyldigheter och fordringar äro väl afvägda och der de styrande icke ikläda sig nämnde förpligtelser samt göra dess välsignade kraft lefvande. — Mycket synes emellertid nu att befara för en tjenstemannapersonal, utgörande för närvarande omkring 700 personer, då de hufvudsakligaste skiftesgöromålen, enligt beräkning, böra kunna afslutas på nästföljande 11 års tid, såvida ej statsmakten eger för det allmänna okända medel till förekommande af emotsedda betryck, vådliga icke allenast för de enskilte, utan äfven för det allmänna. Må hvarje läsare häraf sjelf reflektera närmare öfver ämnet, och sedan inom sig afgöra huruvida