Dagens Nyheter – 2 maj 1866, sida 2

Fru Sainte-Anille återtog: — Jag intresserar mig endast för personer, som förtjena det, och sådana äro sällsynta; men när jag någon gång beslutit befrämja en persons lycka i verlden, utförer jag alltid min föresats och öfverger icke min skyddsling på halfva vägen... Jag både kan och vill höja er vida utöfver deå ståndpunkt ni för närvarande innehar, och jag försäkrar att ni icke behöfver frukta afundsjuka grannars och bekantas elaka tungor; ty jag ämnar ej lemna er förr än jag ställt er på en höjd, hvarifrån ni kan med hånfullt förakt blicka ned på de illvilliga, som likt maskar kräla i stoftet och icke förmå skada er!... Och det är icke allenast er lycka jag vill skapa, jag tänker äfven hjelpa fram alla dem, som tillhöra er familj. j Durand var icke säker på om han drömde eller var vaken. — Hör på, fortfor grefvinnan, huru är det med er svärfar? ... Lefver han ännu? — Ja, fru grefvinna... Fortfarande frisk och kry och munter, som vore han blott femtio år... — Hvad yrke Hade han, innan han slog sig i ro på gamla dagar? — Han var kirurgie-doktor, fru grefvinna. — Skicklig? — Ja, det kan jag tryggt försäkra : . Han har skött minst tio tusen menniskor... Han har uppfunnit en salfva, som helar sår, och ett elixir, som är ytterst välgörande för giktsjuka. — Ah! ypperligt! Det kan icke bli svårt att göra något för en man, som uträttat så mycket godt för menskligheten. Er svärfar skall få Sankt-Michaels-bandet: