Dagens Nyheter – 2 maj 1866, sida 2

jär en mycket framstående person, och då er ekonomiska ställning tillika är så god som den är, anser jag er fullt värdig att bekläda någon ansedd plats inom samhället. oo Detsamma tyckte också Durand; fastän han icke vågade högt uttala sin åsigt i detta fall. Enkegrefvinnan fortfor: — Hvad skulle ni säga om att bli rådman? — Rådman!... O, fru grefvinna! utropade Durand, hvilkens skönaste dröm höll på att förverkligas. Han förmådde icke yttra ett enda ord vidare. — Ja, återtog grefvinnan, er familj skulle utan tvifvel derigenom vinna ökadt anseende, eller huru? — Ah! det är säkert! ..:. Men... —Men hvad? — Jag fruktar att väcka afund..: — Hvad bryr ni er om det? — Mina likar skola se snedt på mig... — Ni ser dem öfver axeln i stället. — Man skall säga om mig... — Alldeles ingenting... Framgången rättfärdigar allt; sådan är verlden och menniskorna. Dessutom har mången person med mindre förmåga än ni hunnit till samhällsstegens högsta pinnar. Den hederlige borgaren blef allt mer och mer uppblåst af fåfänga. Den omständigheten att en så förnäm dam ansåg honom vara i besittning af en öfverlägsen förmåga, gat naturligtvis ny och ymnig näring åt den goda tanke han alltid hyst om sig sjelf. Han intog en beqvämare ställning i stolen och vecklade ut sitt krås.