Dagens Nyheter – 2 maj 1866, sida 1

Vare nog sagdt, att denna mäktiga dam var klädd med utsökt elegans, att hom var sminkad i ansigtet och att hennes pudrade hår var prydt af en mängd rosetter och band i lysande färger, hvilka icke stämde synnerligen väl öfverens med hennes höga ålder och det uttryck af allvar och stränghet, som bodde i hennes blick. Hvad fröken Arthemise angår, känner läsaren henne ännu bättre än hennes mor, hvarföre vi alldeles icke bry oss om att beskrifva henne. Vi nämna endast att hon var utomordentligt vacker och att hon under hela tiden, medan herr Durands visit varade, oupphörligt hviftade med sin solfjäder. Det sätt hvarpå de höga damerna mottogo sidenvaruhandlanden var synnerligen egnadt att hos denne uppväcka den lifligaste glädje och den innerligaste tacksamhet. Enkegrefvinnan gaf honom med handen ett vänligt tecken att stiga fram. Fröken Arthemise smålog mot honom på samma sätt, som den dag då det förnäma herrskapet anlände. Durand hade, såsom läsaren redan märkt, mycket svårt för att uttrycka sig. Han sökte nu med några väl valda ord betyga sin vördnad, men intrasslade sig dervid i en härfva, hvarur han omöjligen kunde reda sig. ; Grefvinnan af Sainte-Anille tyckte synd om honom, och hjelpte honom ur hans förlägenhet genom att falla honom i talet. — Min käre Durand, sade hon, det var rätt roligt att få se er... Vi ha åtskilligt att språka om.