Dagens Nyheter – 1 maj 1866, sida 3

dJantag al nvad som Dbiltvit toreslaget angaende beväringsålderns framflyttning och utsträckning från 5 till 6 år samt bildandet af en landtstorm, bör rent och icke kringgående afslås, såsom varande af den beskaffenhet, att deraf de mest olycksdigra och för vårt nationella sjelfbestånd menliga följder kunna, ja måste framalstras. Skälen för detta mitt påstående äro: dtt i motsats till de från riks-stånden flerfaldiga gånger gjorda framställningar, att försvarsväsendet måtte ordnas på ett med landets behof och tillgångar mera öfverensstämmande sätt, än nu är fallet, och utgifterne derföre i intet fall öfverstiga de nuvarande, öfver höfvan dryga och all motsvarande nytta saknande, anslagen under 4:de hufvud-titeln, endast genom den föreslagna förändringen i de beväringsskyldiges vapenöfningar skulle, på sätt herr Siljeström i sin utlåtandet bifogade reservation anfört, ökas med 535,000 rdr årligen, och staten endast i premier till 5,000 man dels beväringsskyldige, dels frivillige få utdela mera än hittills utgått för 40,000 beväringsskyldiges vapenöfningar; att den icke obetydliga tillstymmelse vi nu ega till en ändamålsenlig folkbeväpning genom alla beväringsskyldiges bibringade öfning ivapnens bruk skulle omintetgöras, derigenom att 34:delar af de beväringsskyldige, eller det stora flertalet, skulle lemnas alldeles oöfvade, således uteslutande bestammas till kanon-mat, när fosterlandets försvar erfordrade deras uppbåd under fanorna. Visserligen föreslås att ?4:del, således en ringa del af nämnde manskap, skulle bibringas större öfning ån den beväringsmanskapet nu erhåller, men då härföre tages i anspråk en längre tid än den borgerliga samhällsställningen kan medgifva, så måste äfven detta förfalla; att den förökning i vår stående här, som genom den föreslagna förändringen skulle åstadkommas, blefve utan allt ändamål, då antalet detta oaktadt icke komme att motsvara behofvet i och för ett uteslutande sjelf-försvars-, långt mindre för ett anfalls-krig, om sådant, opolitiskt nog, skulle företagas; att det truppslag, som genom anskaffningen af den föreslagna temporära tillökningen af den stående hären, med sin ända till 62 dagar ifrågasatta årliga tjenstgöring skulle blifva af en vida samhällsskadligare natur, än våra, af vanliga legoknektar sammansatta trupper, hvilka åtminstone året om kunna påräkna uppehälle, huru knappt det än må vara. Hindrade att genom förenämnde 62 dagars tjenstgöring, under den brådaste tiden af året, erhålla ordentlig årstjenst, skulle de, i och för lifsuppehället under den återstående tiden af året, nödgas ingå bland den ambulatoriska arbetsklassen ech föra det slags vagabondlif, som denna ofta är underkastad, samt dymedelst insupa de demoraliserande egenskaper, som tyvärr icke sällan hos denna samhällsklass äro till finnandes, och hvarigenom de i konduit-väg skulle komma vida efter våra ständiga, under behörig ordning och disciplin sig befinnande soldater; att den, under förutsättning af att en gång hafva erhållit erforderlig öfning, för vårt sjellbestånd i hög mån betryggande landtstormsinrättningen blefve att anse såsom ett nonsens, en blott och bar dimbild, då genom förändringen i beväringsmanskapets öfningar, flertalet förblefve i fullständig okunnighet om vapnens bruk, då större delen af sagde, i sista hand varande försvars-krafter komme att utgöras af personer, som aldrig deltagit i några vapenöfningar; att bestämmelsen, att de frivillige skarpskytteföreningarne vid uppbåd af landtstormen skulle utgöra särskildta stameller elit-kompanier, således icke sammansmälta och utgöra oskiljaktiga delar af de delar af landtstormen, som de genom innehafvande af ålder tillhöra, utgör ett foster af obetänksamhet och förvirrad tankegång. — Under antagande af våra närvarande, ännu mer de föreslagna bevärings-öfningarne samt att landtstormen skulle vidtaga der beväringsskyldighets-åldern slutar, så inrymma ju skarpskytteföreningarne, under fredliga förhållanden, i sig, med undantag af några ynglingar, som ännu icke inträdt i bevärings-åren, så väl alla de beväringsskyldige, som landtstormen, men sönderfaller, i händelse af krig, i sina båda förenämnde faktorer, af hvilka den första bildar den obligatoriska falk hären, och den sednare den likaledes obligatoriska, kommunens, härdens försvarare, landtstormen. Om nu härvid den mera älderstigna och troligen fåtaligare delen af skarpskyttarne — den yngre delen ingår bland beväringsmanskapet under den formation och med den tjenstgöringsskyldighet Kongl. Maj:t för tillfället godtfinner bestämma — skulle bilda särskildt agerande trupper, i stället för att inkorporeras i landtstormen och med sin, jag vill tro genom sina fredliga öfningar förvärfvade betydliga militärbildning och månöverskicklighet, kunna begagnas såsom befäl och ledare vid landtstormen, så skulle ett dylikt stadgande, som det föreslagna, minst sagdt, vara högst olämpligt och obetänksamt. NV Fr tva oe JF