gon, gör jag allt hvad i min förmåga står, för att gagna honom... — Utmärkte vän, jag anser er för min gode genius, jag tror att ni både kan och vill göra mig. mycket godt. — Deri har ni ej så orätt. -— Hvad har ni nu gjort för mig? — Jag har för min matmor och fröken Ar themise till den grad berömt de tyger, ni har i era magasiner, att de beslutat sig för att köpa hos er allt hvad de i denna väg behöfva lägga sig till, och det vill, min själ, icke säga litet. Tänk er en sådan mängd baloch promenadklädningar, möbeltyger m. m. m. m. — Agamemnon, sade Durand djupt rörd, jag känner att den vänskap vi fattat för hvarandra kommer att räcka in i döden!... Det är synd att ni inte skulle ha en fiende! — Hvarför det, om jag får fråga? — Emedan jag då skulle få den glädjen att med värja i hand förpassa honom till evigheten. Hofmästaren kunde icke hålla sig från att skratta. Han ansåg dessa ord, som uttryckte den innerligaste tillg fvenhet, icke lämpligen kunna yttras till en persvu, som man känt endast två dagar, och tyckte dem derföre vara något löjliga. — Nej, låt oss nu slå alla mordiska tankar ur hågen, sade han. Nu sk ll ni i stället laga att min matmor och fröken få se profver på era tyger: — Kanske jag får den äran att sjelf visa profverna för de höga damerna? — De äro ännu i morgontoalett, och kunna derföre icke mottaga er nu. Ni träffar dem