Dagens Nyheter – 1 maj 1866, sida 1

— Huru tycka de om våningen? — Äh! de äro öfver all förväntan belåtna. . Fru grefvinnan har uppdragit åt mig att till er frambära uttrycken af sitt välbehag... — År det möjligt? — Ja visst... Hon har dessutom i samtal med mig yttrat en hel mängd fördelaktiga omdömen om er. — Hvad säger ni?..: Jag vågar knappt tr mina öron... Så mycken godhet!... Eu så förnäm dam! — Deruti ligger ingenting underligt... Ni märkte säkerligen sjelf utaf det vänliga sätt hvarpå hon redan vid ankomsten helsade erj att jag under vägen talat mycket om er och derunder framhållit alla de många goda egenskaper, hvaraf jag redan efter så kort tids bekantskap funnit er vara i besittning. — Ni frågar om jag märkte er ädla välvilja! ... JO jo men, det har jag allt gjort... Och jag tackar er ur djupet af min själ, var öfvertygad derom, rin dyre; ovärderlige vänt... O! ja, Jag tackar er. — Också, skall jag säga, finnes det hos er någonting; jag vet icke hvad, som synnerligen behagat fru enukegrefvinnan. — Hon har värdigats egna mig uppmärksamhet!!! — Ja, och rätt mycken... Denne hedersmans ansigte gjorde ett godt intryck på mig, sade bon, sedan vi kommit upp i vår våning; jag har lust att göra någonting för honom. Durand skiftade ögonblickligen färg. — Luft!... Jag qväfs! ropade HKån med flämtaiide röst, i det han sjönk ned uti en ländstol.