Dagens Nyheter – 1 maj 1866, sida 1

Rivat häptade, då han såg honom ett tv tre bli alldeles karmosinröd. Det var den omåttliga glädjen som jägade blodet åt hufvudet. Rivat skyndade sig ått lösa upp den stac: kårs manhens hvita halsdåk; sedån detta var gjordt, sprang han fran till föristret och öpp: nade Uecttå. — Derefter fattade han en karaffin, fylld med vatten, hvilken stod på pulpeten, och. hälld några droppar af dess innehåll på Durands ansigte. Denne blef straxt bra igen. — Det är inte farligt, stammade hin; nu är jag alldeles återställd... Jag brukar ibland träffas af sådana der attacker. Och han steg upp ur stölen och började gå på golfvet. — Fru enkegrefvinnan har skickat mig i ctt ärende till er, sade Rivat. Durand antog en frågande min. Hofmästaren fortfor: — Det handlar om en liten tjenst, som hon ville ni skulle göra henne. — En tjenst? — Jag förmodar ni gerna går hennes önskningar till mötes? ... — Store Gud, ja!... Jag vill icke allenast göra henne en, utan hundra, tusen tjenster!... Allt hvad i min förmåga står... — Åh! lugna er, min bäste herr Duratid, sade Rivat skrattande, det ät nu blott fråga om en småsak: — Nå; hvad är det då? Säg... säg! oc Fru grefvinnan ber ex låna henne sin