osmjltbara både qväfvehaltiga och qväfvefria föga kända ämnen; de böra således betecknas såsom ett voluminöst foderämne af mera eller mindre gynvsamt blanduingsförhållande för värmeoch kraftproduktion. Trädens bladbildnivgar äro i allmänhet rikare på kryddämven (garfsyra, bäskämne, bladgröna, harts m. m.) än öngsgräs. Skillnaden imellan barroch löfträd är företrädesvis den, att bladen af de förra innehålla en myckenhet af en flyktig olja (terpentinsprit); som saknas hos de senare. Löfvets höga födovärde är sedan gammalt kändt; löf iugår ju till och med i födan för menniskor, t. ex. kinesiskt och paraguay-te. I jemförelse med vanligt kreatursfoder förtjenar löfvet af de vanliga wädslagen att sättas närmare klöfver och grönvicker än ängsgräs. Att föda kreatur uteslutande med löf, låter blott sällan göra sig, emedan de flesta löfarterna äro för starkt kryddade, deribland i främsta rummet barrträdens bladbildningar. Barr, gifna i större mängd åt ovana och utsvultna djur, kunna framkalla lUifsfarlig inflammation. Men en måulig utfodring med löf och barr, jemte annat vanligt foder, bör icke blott icke afrådas, utan till och med förordas öfverallt der dessa fodermedel äro tillgängliga till icke för höga pris (d. v. s. inberäknadt arbetet). Ofta torde hos oss genom löf och barr samma effekt kunna åstadkommas som engelsmännen tro sig vinna genom begagnande af Thorleys eller Beachs fodermjöl och dylika preparater med sina humbugspris. Löf och barr (af gran och tall) synas företrädesvis nyttiga vid stark utfodring med rotfrukter, affallet från potatesmjölfabriker, samt med säd och halm utan tillbörlig mängd hö. Lämpligaste tiden för löffångsten är i andra månaden efter löfsprickningen; vid ruskornas torkning bör lika så omsorgsfullt förfaras som vid höbergning. För sent taget eller urlakadt eller unket löf duger lika litet som hö af motsvarande egenskaper. När barren eger det högsta fodervärdet, kan jag icke säga, men jag anser våren icke för den minst lämpliga tiden för deras begagnande. Stundom aulitas ock ljung för fyllande af foderbrist. Att denna växt ej saknar allt fodervärde, bevisas af det stora Bergamaskerfåret ti Norra Italien), som föder ag förträffligt på 3junghedar, men nötboskap torde svårligen finna tillräckligt bete på ljunghedar och än mindre kunna undgå svält med ljungris 1å stall. Stockholm den 16 april 1866. A. M—z. (N. D. A.)