Dagens Nyheter – 30 april 1866, sida 2

um Todernoden och utfodringen med granris och sågspån. Bäst som man häller på med ordnandet af exporten af ladugårdsprodukter från Sverge till England, framträder i flera af rikets provinser den från gammaldags alltför väl kända fienden till ladugårdsskötselns förkofran, fodernöden. j Spanmälsprisen äro höga, oljekakor kunna kuappt erhållas äfven mot dryg betaluing, till och med stråfodret, hö och halm, har mångenstädes börjat tryta eller är åtminstone ytterst dyrt. Hö betalas med 5 rdr, halm med ända till 2 rdr 50 öre pr centner. För nödens lindrande har man ock redan tillgripit de gamla fodersurrogaten: takhalm, granris och ljung; man ökar deras antal med sågspån. Nöden känner ingen lag, men den är äfven den bäste läromästaren. Sågspån såsom kreatursfoder! Det låter värre än der är, och min afsigt är att i nedanstående rader visa, på grund af scnare årens forskuingar, att sågspån ej blott får utan bör anses för ett stundom rätt värdefullt fodermedel för idisslande djur, måhända bärtre än vanlig råghalm, men säkert bättre än gammal takhalm. Sågspån i allmänhet har såsom fodermedel största likhet med rågkalmhackelse. Båda två äro mekaniskt söndersmulade äxtstjelkar; de bestå till ungefär hälften af så kallad träjiber eller växteellämnve, som i behörigt fin fördeluing smältes af idisslande djur lika lärt som stärkelse (potatesmjöl). Deras halt af ägghviva är ringa och nästan värdelös vid utfodriug. Resten utgöres af korksubstans och dylika osmältbara ämnen. Sågspån är således som råghalm i främsta rummet ett voluminöst foder, såsom innehållande närmare hälften af sin vigt osmältbara ämnen; för det andra är den ett värmegifvande (respirations-) fodermedek. Den vanliga sågspånen är efter all sannolikhet mera lättsmält än halm af höstsäd, hvartill den förhåller sig som skalad till oskalad hafre; derjemte vinnes den i fit fördeladt tillstånd såsom biprodukt, då deremot hackelseskärning förorsakar särskildt besvär. Att man i hvardagslifvet anser halm för ett försvarligt fodermedel, men alldeles förkastar sågspån (d. v. s. trahackelse), har icke sin grund uti begges inre egeuskaper, utan uti tankegången, som sammanknyter halm med hö och gräs, men sågspån med timmer och byggnadssten. Den som först begagnat åt sig brännässlor eller åt sina hästar stickginst (som krossad högt värderas i England) har måst bryta med mera rotfasta fördomar. Allt efter ursprunget har sågspån olika egenskaper och värde. Sågspån af de mjuka löfträdslagen, t. ex. lind, poppel, asp, pil m. fl., eger troligtvis vigt för vigt högre fodervärde än hackelse af höstsädeshalm. Träsubstansen af den hårdare asken, boken och eken bör till följd af starkare inkrustering antagas vara mindre lämplig; lönn och björk torde mera likna de först uppräknade trädslagen. Garfsyrehalten i ek och al är näppeligen skadlig. Deremot bör barrträdens rikedom på kåda uppmärksammas, som uti tall uppgår till mera än 7 procent. Kåda är på samma gång ett näringsämne likt fett och kryddämne. Yngre och snabbväxunde träd hålla mindre mängd osmältbara ämnen än äldre. Under vintern fälda träd äro rikare på födoämnen än efter löfsprickningen, hvilken utsuger stammen likasom frösättningen råg-tråen. Sockret, som på våren rikligen fiunes i safven af sockerlönn (i Amerika) eller björk (hos oss), är under vintern upplagdt i stammen såsom stärkelse. Murkna träd lemna naturligtvis oduglig sågspån, l:kasom murken takhalm oduglig hackelse. Vid utfodring med sågspån bar man åtskilligt att observera. Gammal, halfrutten sågspån är alldeles förkastlig; om den, i likhet med hvad som påstås om halm, är alldeles färsk mindre smältbar än efter någon tids liggande, vet jag icke. Stickor måste sorgfälligt frånskiljas genom sållning. Vid foderblandningar tages sågspån i stället för halm; den fordrar tillsats af kraftfoder, t. ex. ärter, vicker, sädesdrank m. m. Blandningen ångkokas eller upplägges till sjelfjäsning. Hartsrik sågspån (af tall och gran) får ej gifvas i stor mängd, allraminst vid svag utfodring, och böra kreaturen småningora vänjas dervid. Vid uppställning af smaklösa fodermedel, t. ex. affallet af potatesmjölfabrikationen, bör kådig sågspån anses för ett godt kryddämne. Gödoxar hafva under en längre tid förtärt 8 skålpund per dag och bafva deraf befunnit sig förträffigt. På grund af hvad här ofvan blifvit anfördt om utfodring med sågspån torde vara bevisadt att denna i och för vig icke är så oefterrätt lig som man allmänt tror, utan att den för tjenar att ganska mycket uppmärksammas a den rationella landtbrukaren; dock vill jag ick: heller bortdisputera, att sågspånsutfodringe! såsom den hiuills i nödens timme anlitats, ka star en ganska tvetydig dager på husbonden förtänksamhet och verksamhet med afseende p foderbehof och foderfördelning. Onrane färhåller sie till ssgecenån SOM Snär