Dagens Nyheter – 30 april 1866, sida 1

SAML Duk och serveter voro af sachsisk damast, karaffinerna af äkta böhmiskt glas. Porslinet förskref sig från fabriken i Sbvres. Än maten då? Hvad kan sägas om den? Jo, att den var delikat, och att icke ens tio storätare kunnat göra slut derpå, om de svultit en hel dag. Så stort öfverföd var det på allting. — Åh! herr Durand!... Herr Durand! utropade han; hvad var det jag sade?... Bad jag er inte att ej göra nägra stora tillrustningar? — Jo, och den tillsägelsen ha vi ställt oss till noggrann efterrävtelse, svarade PDuraud med den uppriktigaste nin i verlden. Vi ha det icke alls annorlunda nu än då vi äro ensamma. — Ha ni sådana här supger i hvardagslag? — Ja, visst ha vi det. — Det var tusan hvad ni lefva godt. Min själ så sannt jag heter Rivat, skulle jag vilja ackordera in mig bär i huset, så vida jag icke hade den förmånen att vara i tjenst hos den höga och mäktiga fru grefvinnan af SainteAnille! Måltiden börjades. Må vi i korthet nämna att den varade till ivemot midnatt, att man gjorde heder åt alla rätter och smakade på alla viner samt att samtalet företrädesvis rörde sig om de förnäma personer som skulle komma att bebo husets öfre våning, Följande dag omkring klockan tu på eftermiddagen fingo inväånarne vid Bourdånnaisgatan se en gammaldags, postvagn, belastad med kappsäckar och bestäckt af smuts, såsom om den genomtarit hela Europa.