stademn, sade hon en dag till mig; ni måste komma ut på landet och tala med våra kär bönder., Boudbarnen kände henne och den stora redikylen med pepparkakor och bullar, som ho: på sina dagliga promenader medförde för utdelning. Bland dessa enkla nöjen tillbragte hon fridsamt den sista sommaren af sin lefnad: och kom så julen, då den gamla byggnaden på Årsta Jifvades af de under heunes tak försan: lade bondbarneus dansar och skratt. Der voro vid pass trettio utaf dem och hon dansade mec dem kring julträdet och utdelade gåfvor åt alla, många med egen band. Ty Fredrika Bremer, ogift som hon var, klädde alltid en j.lgran och fann alltid barn för att dansa kring den. Juldagen gick hon i kyrkan och ådrog sig under den jande veckan en förkylving. hvilken öfvergick till bröstsjuka. Fredagen blef det uppenbart att slutet var nära och sista da gen i det gamla året var hon i evigheten. Hon var 65 år gammal. Följande utdrag är taget ur ett bref, skrifvet till mr Campbell tjugu dagar före hennes död, och mäste vara bland de sista hon skrifvit. Årsta den 10 dec. 1865. Mr Campbell, För. St. minister: Ar det icke en förunderlig Försynens skickelse att Syd-Carolina, som först höjde upprorsstandaret för sionen och slafveriet, skulle nödgas sätta i glet på den lag, som gör unionen och friheten till lag för alla och enhvar i edert stora välde? Jag lyckönskar er af siäl och hjerta att det är gjordt. Ara vare Gud i höjden och frid på jorden och menniskorna en god vilje Den seger, som vunnits i Amerika, för menniskorättens och kristendomens grundsatser, är en af de största, om ej den största, som är känd i historien. N: skall icke, hoppas jag, icke heller mrs Campbell, derom tvista med mig Eder tillgifna Fredrika Bremer.