har några sorter gammalt vin, som verkligen äro mycket goda och... — Jag tackar er, min bäste herr Durand, svarade hofmästaren, och jag antar med största nöje er hjertliga iubjudning .... Men var god och gör inga storartäåde anordningar för min skull... — Nej, det lofvar jag . . — Det år således öfverenskommet... Vid hvad tid skall jag komma? — Bestäm sjelf. — Klockan ätta, eller huru? — Ja, åtta... Men glöm icke... — Var lugn... Farväl, herr Durand, vi träffas i afton. -— Farväl, herr Rivat. De båda männen togo hvarandra i hand, hvarefter hofmästaren gick ut och for sin väg i åkaredroskan. (Forts.) Äktenskaps.skilnads-processerna Paris gwnada sig ofta på förhållanden som mån icke skulle tänka på att åtala i landsorten, och på de otroliga klagomål som någon gåvg framställas af parisiskorna är det lätt att skönja en viss litteraturs inflytande. För några månader sedun yrkade en ung fru, tillhörande en artistisk familj, skiljsmessa från sin man helt enkelt på den grund att hon fann sig afkyld, mördad i det innersta af sin själs ömtåliga väsen al sin mans hvardaglighet. Denne var emellertid icke någon bondlurk, åtminstone icke till profession. Han var mynt