Dagens Nyheter – 27 april 1866, sida 2

Härmed vare huru som helst; såkert är att han var en mycket välbergad man. Men menniskan är alldrig nöjd här i verlden; har hon ett, sträfvar hon efter ett annat. Herr Durand hade pengar, men dessa förmådde ej tillfredsställa hans fåfänga. Ian drömde om ära och utmärkelse. Han såg sig i andanom vara medlem af kyrkorådet, qvartermästare, rådman — ja, vi måste tillstå att han djerfdes sträcka sin ärelystnad ända till rådmanskapet. Men genom hvilkas bemedling kunde han väl nå alla dessa äreställen? Jo, genom de förnämas. Också ödmjukade sig herr Durand för alt hvad förnämt folk hette, likasom indianerna för guden Brahma. Köpmannen och hofmästaren inträdde i det rum i första våningen, hvarom vi redan hafva talat. — Herr Rivat, sade då Durand, jag vågar hoppas att ni icke vägrar göra mig den äran att smaka på mitt vin... — Skulle jag säga nej till någonting sådant, svarade Agamemnon; så mni kan skämta, herr Durand!... Ni är ju en hederlig man, och det har alltid varit min största glädje här i verlden att dricka med personer, hvilka jag kunnat skänka min fulla aktning... Och hofmästaren tillade liksom för sig sjelf, och i det han drog en djup suck: — Ack! sådant folk blir allt sällsyntare för hvar dag som går... Durand blef utomordentligt stolt och glad öfver den goda tanke herr Rivat tycktes hysa om honom.