Dagens Nyheter – 27 april 1866, sida 2

— På de niohundra franes jag nu skall ha det nöjet att betala er i hyra för de tre första månaderna. — Åh! med den saken är det ingen brådska. — Jo, låt mig göra som jag vill. — Ni skall lemna mig hyran i slutet af hvarje månad. — Ni kan väl förstå att det för mig är alldeles detsamma, om pengarne betalas förr eller sednare ... Jag har erbjudit er niohundra francs i förskott; vill ni verkligen ej ta emot dem? — Åhjo, för att inte vara oartig mot er, skall jag väl skrifva det qvitto ni bedt mig om. Hofmästaren klappade skrattande köpmannen på axeln. — En så präktig karl som ni är träffar man min själ icke ofta på, sade han. Ni är inte lik andra handlande och husegare; de pläga minsann ej låta be sig om att mottaga hyran för de lägenheter de upplåtit åt sina medkristna. Durand fann detta yttrande synnerligen qvickt, och han utbrast i ett ljudeligt skratt, som varade ända till dess han kommit ned i den våning han sjelf bebodde. Här taga vi oss friheten göra ett litet uppehåll i vår berättelse för att meddela några upplysningar, som icke gerna kunna förbigås. Då vi presenterade herr Durand för våra läsare, uraktläto vi att beskrifva huru den hedersmannen såg ut. Det var en svår försummelse; men ett förnuftigt ordspråk säger: bättre sent än aldrig, och ställande oss denna regel till.efterrättelse vilja vi med några rader teckna bilden af en