neg denna sanning, så blir det, efter vårt förmenande, alldeles oundgängligen nödvändigt att vid försvarsväsendets ordnande 1:o göra allt för jemnlikhetens bibehållande och isynnerhet för undvikande af det motbjudande och med så många bittra minnen från fordna dagar förenade lottningssystemet. Flera förslag i detta afseende hafva inom utskottet blifvit framställda, bland hvilka ett upptages i hr grefve Sparres reservation, men utan att vinna utskotts-majoritetens godkännande; 2:o att behörigt afseende fästes på den frivilliga skarpskytterörelsen. I stället att göra sig denna rörelse till godo samt lifva och uppmuntra den, skall utskottets förslag, om detta utbildas till lag, snarare förqväfva och tillintetgöra den. Utskotettets minoritet har icke ens lyckats få intaget i betänkandet en underdånig hemställan derom, att Kongl. Maj:t måtte i nåder tillse, huruvida icke väl vitsordade skarpskyttar kunde njuta någon lindring i rekrytexercisen då de uttagas till beväringssoldater; 3:o att skäligt afseende fästes på rustoch rotehållarnes riksdag efter riksdag fortsatta klagan öfver den ojemna fördelningen af indelningsverkets tryekande bördor. Utskottet har icke velat taga hänsyn till dessa, som oss synes, vigtiga omständigheter. Det var blott efter långvarig strid det lyckades att få skarpskytteföreningar tillerkänd rättigheten att i landstormen uppträda efter deras egen kompani-indelning. Också medgifves villigt, att flera på hufvudfrågan inverkande omständigheter icke kunnat af utskottet tagas i betraktande, då kongl. propositionen om grunderna för kavalleriets och infanteriets organisation blifvit öfverlemnad till stats-utskottet, den om beväringen till lag-utskottet och åtskilliga motioner rörande lindring i indelningsverkets tunga till allmänna besvärsoch ekonomi-utskottet. Efter vårt förmenande borde alla dessa frågor öfverlemnats till ett gemensamt sammansatt stats-, lagoch ekonomi-utskott, hvarigenom ej blott krigsmaktens förstärkande kommit att framhållas, utan äfven en skälig uppmärksamhet kunnat egnas åt rustoch rotehållarnes rättmätiga anspråk. Detta har icke skett och lärer vid innevarande riksmöte nu iexe kunna ske. När härtill tages i betraktande, att frågan om beväringsynglingarnes förvandlande till soldater i armeen, om en ny och skarpt misskänd metod för deras uttagande, om vapenöfningstidens utsträckning från 30 dagar på två år till 107 dagar på fyra år, om upphäfvande af den skarpskyttar tillförsäkrade befrielse från första årets vapenöfning — röra icke blott Sveriges mnuvarande fyra riksstånd, utan äfven den ännu orepresenterade delen af svenska folket, hvilken först vid ett blifvande riksmöte kan utföra sin talan; så torde alla skäl tala för ett uppskof med frågans afgörande. Vi våga dessutom tro, att genom beväringsfrågans allmänna diskuterande till och under nästa riksmöte någon bättre och ändamålsenligare utväg till dess tillfredsställande lösning skall kunna utfinnas, än den af utskottet nu tillstyrkta, och att i alla händelser ett uppskof måste vara att föredraga framför ett beslut, som sannolikt skulle i alla landsändar upptagas med ovilja. Jemte det vi rörande beväringsålderns framflyttning till fyllda 21 år instämma i grefve Sparres reservation, få vi, på grund af det anförda, tillstyrka den förklaring, att rikets ständer, under nuvarande för-. hållanden och i frågans närvarande skick, icke kunna lemna sitt godkännande till Kongl. Maj:ts nådiga proposition.,