Dagens Nyheter – 26 april 1866, sida 3

a 3 dollars om dagen innan de kunna språket.n Detta, att kunna språket, är ett ytterst vigtigt förbehåll, som förekommer nästan i alla bref från utvandrare. Om de sydliga polarländerna. Den berömde geografen Peterman har utgifvit en ny karta öfver de sydliga polarländerna. Vår kunskap om dessa trakter är ännu mycket ofullständig och framtiden har sig förbehållet att förklara mänga frågor, som vi ej kunna besvara. På Petermans karta finnes antecknadt allt hvad vi genom pyaste upptäcktsresor fått veta, och den medföljande texten meddelar många intressanta upplysningar om geografiska och fysiska förhållanden i dessa delar af jorden. Det sydliga polar-området är, i motsats till äldre kartor, här ej betecknadt såsom fastland, emedan många fakta antyda att det ännu långt ifrån bekanta området är till större delen upptaget af vatten. Landet tyckes ha blott ringa utsträckning, och många punkter, som förr ansågos tillhöra stora sammanhängande länder, erkännas nu vara obetydliga öar. Den namnkunnige kapten Ross, som gjorde flera resor till polartrakterna, ådagalade först att vid öböå:te graden sydlig bredd finnes en punkt, der vattnet har samma temperatur på hafvets yta som öfver allt i dess djup. Denna likhet i undervattens-temperatur sträcker sig rundtomkring jorden ungefär vid nämnde breddgrad, än något nordligare, än något sydligare, och bildar gränsen mellan två genom sin värmegrad skiljda hafsbäcken, ett närmare eqvatorn och ett annat som omfattar sydpolen. Peterman önskar att lika många oförfärade män ville företaga upptäcktsresor i de sydliga polartrakterna som i Afrika och Australien. Han tror att man der skulle vinna rika skördar i kommercielt hänseende, och denna tro vinner stöd af åtskilliga nyare resandes berättelser. Kapten Murray anförde 1860 i London, att enligt utsago af amerikanska hvalfliskfångare var hafvet vid sydpolen fullt af för handeln nyttiga djur, och Ross skrifver, att han söder om nya Zeeland såg ofantliga tåg af foglar, till en längd af 6—10 mil och 2—3 mils bredd, samt hvalar i stor mängd. En annan gång talar han om åtskilliga sjödjur och fiskar, hvilka säkert skulle lemna mycket tran och som voro så litet skygga, att de icke oroades af fartygets rörelser. Vid 71 grader sydlig bredd räknade han en gång 30 hvalar, och hvart han blickade, syntes vattenpelare uppstiga i luften vid deras andhemtning. Polartrakterna skola, utan tvifvel bli af stor betydelse för kolonierna i Australien och på Nya Zeeland. Från Sydney och Melbourne kommer man på 9 dagar till de af Ross beskrifna guanolagren på Pressessionsön, och från Bluff Harbour på Nya Zeeland kommer man dit på 6 dagar. Så obetydliga afstånd kunna ej utgöra stora hinder för tillgodogörandet af dervarande rikedomskällor, helst om man betänker, att Peru genom försäljning af guano från de små Chinchasöarne har en årlig inkomst af 64 millioner riksdaler. Det finnes många omständigheter som antyda, att i de södra polartrakterna ingalunda råder en så stark köld, som man fordom trott. Frånvaron af drifis under vintermånaderna (Juni—Augusti) måste bidraga till att temperaturen förändras så obetydligt i oceanen under årstidernas vexling. Genom noggranna iakttagelser på Falklandsöarne är bevisadt att under 67 gr. bredd är medeltemperaturen 1!4 grad kallt under varmaste tiden, medan den endast sjunker ned till 11!4 grad under den kallaste vintermånaden. ; Verldsomseglaren Cook, som företog sin polarresa åren 1772—1775, tillintetgjorde till en del drömmarne om en terra australis, rik på metaller och egnad för åkerbruk. Han bevisade, att det förmodade fastlandet ej kunde ha den utsträckning, man antagit; men man uppgaf likväl icke tron på dess tillvaro. Ryska regeringen utrustade en expedition under Bellingshausen (1819—21), hvarvid Alexander I:s land och Peter I:s ö upptäcktes. Nära den sednare upptäcktes sednare Grahams land. Engelsmannen Weddel omtalar (1822—23) med förundran de gynsamma väderleksförhållanden, med hvilka han gjorde bekantskap under sitt vistande på Syd-Shetlands-, Syd-Orkneyoch Syd-Ggorgia-öarne. De tre nästföljande expeditioskrna utrustades af en köpman Enderby i London, som önskade inhemta upplysningar från dessa trakter om hvalfiskfångsten. Den första leddes af Biscoe (1830—32), som på Cap Horns meridian upptäckte Grahams land och gaf en närbelägen ö sitt eget namn, likasom han kallade en annan ö efter skeppets egare Enderby-land. Kemp öfvertog den andra expeditionen (1834) och upptäckte en ö, som han gaf sitt namn, och Balleny fann 1839 en grupp vulkaniska öar, som han kallade Balleny