Annu en gång Afrikanskan. De fulla hus, som operan Hugenotterna äfven under denna speltermin den ena gången efter den andra gifvit på kungl. teatern och det stora bifall som mamsell Hebbe der skördat från publikens sida i Valentines roll, tyckas hafva hos någon eller några väckt en viss oro, att kungl. teaterdirektionen kunde finna sig föranlåten erbjuda denna sångerska att äfven i operan Afrikanskan, när den kommer att gifvas, uppträda i Selikas roll, som är det dramatiska partiet. Man har någon anledning till detta omdöme deruti, att en anonym författare, som kallar sig —m— i går blifvit framskickad i Dagbladet, för att först nedsabla sjelfva operan Afrikanskan, som enligt denne författares uppskattning icke lär vara värd många öre, samt derefter — och häruti ligger sjelfva klämmen — att förklara, det mamsell Hebbe ingalunda passar för Selikas roll. Denna lilla nya manöver kan förtjena att antecknas, utan vidare anmärkning, såsom ett roligt bidrag till teaterpolemikens krönika, i bredd med den kolossala framgång, som operan Afrikanskan rönt öfverallt utomlands, der den blifvit gifven. För jemförelses skull skall det ock troligen intressera allmänheten att läsa följande omdömen ur en Frankfurtertidning, då operan der nyligen uppfördes och gjorde stormande lycka: Vi hafva hörts, heter det, att denna opera skulle vara ett praktverk; men orätt har man om man tror, att den sceniska lyxen är något annat än ett skimrande ombhölje åt verkets musikaliska och dramatiska innehåll. Denna glans och denna sceniska prakt, så bländande och pompös den än må synas, är blott ett guldskir, som draperar sig omkring kärnan af ett poetiskt och djupt musikaliskt tonverk af sällsam skönhet och halt. Som mäktiga palmer och saftiga, mångskiftande blommor från ett soligare luftstreck skjuter den väldiga tonskapelsen fram i prunkande tropisk rikedom och glans. Underbart framqväller derur ett eget fremmande doft, som omgjuter och berusar vår själ. Om ock några reminiscenser af andra Meyerbeerska skapelser framskymta mellan de glödande vildblommorna, kan sådant icke störa vår njutning; ty i de vigtigaste momenterne, sjelfva glanspunkterna,: griper oss den mäktiga tonskapelsen med en sädan trollmakt, att vi glömma den feelika prakten i sceneriet omkring, och blott den gamla, evigt unga sagan om kärleks lust och kärleks qval, om trohet i lif och död framstår för oss i melodiska och rytmiska tonbilder, och kommer oss att förgäta allt för den förtjusning som fyller vår själ. Kapellmästaren Ignaz Lachner förde an sin orkester under stormande jubel, och publiken visade sig särdeles tacksam för den njutning, som blifvit den förunnad genom detta mästerverks upptagande på Frankfurterscenen.