höfver man ej frukta brist på följeslagare här i lifvet. Detta sades i förstugan. När den artige herrn kommit in i tamburen och dörren blifvit tillstängd midt för portvaktens näsa, vågade han till och med ta mamsell Nannette under hakan, och den goda flickan blef icke det minsta ond på honom för denna närgångenhet. Den okände förde handen ned i sin vida västficka. Han tog upp ett litet guldmynt och räckande det åt Nannette, side han i den till hälften skalkaktiga, till hälften faderliga ton, hvari gamla ungkarlar pläga tala till unga flickor: — Tag det här, mitt barn ..,. Det är att köpa band och rosetter för. Nannette rodnade af glädje, gjorde en kokett nigning och stoppade guldmyntet i fickan. Derpå öppnade hon dörren till sin husbondes rum och ropade, i det hon steg åt sidan, så att den främmande kunde passera: — Herr Durand, se här en person som kommit hit i elegant ekipage, och som vill tala med er om rummen, som äro att hyra. Orden i elegant ekipage gjorde på herr Durand samma intryck som orden åkande i vagn gjort på mamsell Nannette. Han lemnade genast sin pulpet och afbröt sin räkning, ehuru han så nära som på ett par rader summerat ihop en hel kolumn i en ofantligt stor kontorsbok: — Main herre... min herre... började han, Jag är lycklig ... mycket lycklig :.förtjust . : . — Att ha en våning att hyra ut, sade den storväxte främlingen skrattande.