— Det är väl till honom jag skall vända mig, för att tala om rummen, kan jag förstå? — Ja, min herre. — Var god och för mig till honom. — Gerna. Portvakten gick förut och ledsagade den nykomne uppför en ståtlig stentrappa, som ledde till första våningen. Han stannade utanför en dörr ech ringde sakta på den klocksträng som hängde vid sidan om denna. En jungfru, som såg rätt täck ut, fastän näsan stod litet i vädret, kom och öppnade. — Hvad är det ni vill, pappa Cabassol? frågade hon portvakten — Mamsell Nannett, svarade den sednare, det är en herre här, som kommit åkande i vagn, och som ber att få tala med herr Durand angående våningen som skall hyras ut. Orden åkande i vagn, med flit yttrade af portvakten, stämde genast jungfrun till den främmandes förmån. Ett ögonkast var henne nog för att upptäcka att han för längesedan hunnit till mogen ålder, men att han såg välmenande ut och, att döma efter en tjoek guldring, som prydde hans pekfinger, hade råd att bevisa en ung flicka sin välvilja annorledes än genom granna ord. Till följd deraf sade hon småleende: — Om herrn vill vara så god och följa umig ... Ja visst vill ja det, min vackra tös, svarade rfrämlingen, man kan icke begära någonting ;bättre än att få följa er... Vore jag blott tjuguäfem år yngre skulle jag gerna göra er sällskap till verldens ända och ännu ett stycke till .. När man har sådana förtjusande ögon, be